Klimakteriet – en evolutionär succé, det är namnet på ett seminarium som jag nyligen besökte. Titeln är professor Agnes Wolds. Tillsammans med ett tiotal andra kvinnor har hon skrivit i nyutgivna antologin ”Klimakteriet” (Atlas förlag). Agnes tes handlar i korthet om att människan – till skillnad från i princip alla de andra djuren – har hondjur som lever längre än de är fruktsamma. Den äldre och erfarna kvinnans kunskaper om att lagra och tillaga föda, om att vårda barn och få dem att överleva blev avgörande för flockens tillväxt och välmående. En evolutionär succé således.

Agnes Wold är en entusiastisk och ganska drastisk föreläsare. Men trots att jag har synpunkter på delar av det hon säger så är jag fascinerad av hennes forskningshypotes som ganska rejält kullkastar gamla, mossiga freudianska ideer om att kvinnan deppade ihop när hon inte längre kunde föda barn. Det enda Agnes vill kännas vid av tidigare klimakterieproblem är ökad kroppstemperatur. Den går att vetenskapligt bevisa och handlar om att östrogenet minskar i kroppen och som en följd av detta får man vallningar och svettningar men i väldigt olika omfattning. Efter ett par år då östrogennivån stabiliserats på en lägre nivå är kvinnan ‘fit for fight’ igen, kan känna sig befriad och stark, full av livserfarenhet och klokskap.  En evolutionär succé som kanske inte uppskattas fullt lika mycket av dagens samhälle?

Om det finns Klimakteriet, finns det då även ett Klimateriet, började Björn fundera. Finns det nåt samband kanske? Ett tankeexperiment som måste utforkas.

Har Moder Jord efter 4,6 miljarder år  hamnat i klimateriet?  En absurd tanke men trots allt med en del paralleller. Temperaturhöjningen till exempel. Den är ju påtaglig och tydligt påvisad men hur lång tid kan det då ta innan den klingar av  och stabiliserar sig likt kvinnors  klimakterium. Har jordklotet vallningar och svettningar? Tankarna går till polarisarna som smälter ned i rask takt, onormalt varma somrar och extremväder med mycket nederbörd. Är det Moder jords humör som blivit mycket lynnigare dom sista åren, säger hon barskt ifrån med vilda stormar, skräckinjagande tsunamisar och förödande jordbävningar?? Dom stora problem med vattenbrist och torka, är det kanske vår Moder Jords problem med torra slemhinnor??

Så om hon är i klimateriet, vår Jord, vad skulle det innebära? Att hon nått den andra halvan av sin livstid? Och att det således tar bortåt 4 miljarder år innan Ragnarök inträffar? Att hon snart stabiliseras på en ny temperaturnivå? Behöver hon kanske lite hjälp med det? Tja det lär inte hända utan ganska mycket hjälp av alla jordens vänner, stora som små. Vad skulle den nya temperaturnivån innebära? Det är en svår fråga att svara på och vi är idag omgivna av många olika scenarion, det ena mera skrämmande än det andra. Men om nivån också innebär mera klokskap och en portion ilska, så finns det hopp och faktum är att den samlade erfarenheten hos jordens befolkning borde räcka långt, bara den används rätt.

Lyssnade på Kjell Bergkvist i söndagsinterjvuen nyligen. En sak som han sa fastnade, ‘snart är barnen lika gamla som jag’.

Någonstans känns det som att det är precis så det är, att vi uppnår en viss ålder och sen stannar vi där. Möjligen blir kroppen tröttare och stelare, men huvudet accepterar liksom inte att vi kan bli äldre än en viss ålder. Ändå är det som att vi alltid vill bli äldre, onekligen vill vi leva längre, men även bli äldre.

När vi var små barn ville vi bli så stora så att vi fick gå till skolan, cykla och lägga oss när vi själva ville. När vi kommit dit ville vi vidare, sluta skolan, bli tuffa tonåringar sminka oss och köra moppe. Sen ville vi bort från skola, föräldrar, töntiga kompisar, småstaden. Därefter kom tiden då man började fundera om man inte var gammal nog att skaffa egna barn och bilda familj, göra karriär, skaffa bil och villa. Och så startar den nya cirkeln, med våra barn och nu är dom snart framme vid denna punkt och vi har liksom gjort vår del av fortplantning och erfarenhetsåterföring och nu då, vill vi fortfarande bli äldre?
Jaaaaaaa, absolut leva mycket längre, men samtidigt känns det som att lite ”äldre” vill vi bli. För med ålder kommer oftast klokskap och förnuftigare blir vi dag för dag, vågar utveckla våra intressen, stå för våra åsikter, stå upp för det vi tycker är rätt på jobbet och kanske helt enkelt våga älska oss själva för dom vi är.

Å nu har ju barnen blivit så stora att vi inte behöver vara oroliga för hur dom klarar sig, eller???!
Nä, så verkar det aldrig bli. Trots att dom snart är äldre än oss och långt mycket förnuftigare än vi någonsin varit eller kommer bli, så är vår tro att dom aldrig riktigt klarar sig själva!
Hur sköter dom sin ekonomi, ska dom aldrig hitta något riktigt jobb, sitter dom alltid framför datorn, vad är det för partner dom hittat, äter dom bara skräpmat, hur uppfostrar dom sina barn, varför skaffar dom hund …..
Då är plötsligt vårt minne väldigt diffust av hur vi levde själva i samma ålder, hur mossiga vi tyckte att våra föräldrar var och hur mycket synpunkter vi hade på hur vi själva blivit uppfostrade och hur vi var helt övertygade att vår generation förde mänskligheten framåt med vårt unika sätt att leva.

Undrar om barna ändå får ett glas öl…..

Så satt vi där igen, i Konserthusets röda sammetsstolar, förväntansfulla inför kvällens konsert. Filharmonikernas ljudkaotiska instrumentstämning pågick på scenen och publiken tjattrade i bänkraderna. Det vankades bonuskonsert för trogna besökare och till den kategorin hör vi numera. Konserthuschefen själv introducerade på sitt charmiga sätt och drog ned många skratt och applåder. Så presenterade han kvällens unge dirigent och avslöjade att denne just tilldelats musikbranschens största pris på 500 000 kronor. Det gick ett sus genom publiken…..

Där startade vår diskussion. Hur står sig de 500 000 mot andra branscher? Vad tjänar egentligen en musiker i en symfoniorkester och vad tjänar de bästa stjärndirigenterna i världen? Och hur står sig det mot lönerna för manliga fotobollsproffs? Vad är rimligt och vad är orimligt? Är det rimligt att en fotbollsmatch kostar ungefär lika mycket som en biljett till en klassisk konsert? Ja kanske. Det är ju trots allt upp till var och en vilken passion man vill betala för och tidsåtgången för de två eventen är nog jämförbara.

I såväl fotobollslag som i symfoniorkestrar pågår en internationalisering. Allt fler ‘spelare’ från andra länder tas in. Söker man jobb i en symfoniorkester så får man exempelvis spela upp anonymt (bakom ett skynke eller liknande) för att man ska få jobbet baserat på hur man spelar och inte beroende på kön, namn eller etnicitet. Det är tufft. Att utbilda sig till instrumentalist tar många år i anspråk med studielån och köp av dyra instrument. Vi tycker inte att samma jämlika princip finns i fotbollsvärlden….

Det blir oemotståndligt att göra en liten lönestudie med hjälp av internet. Den ger följande intressanta resultat – samtliga siffror är årslöner.

Ronaldo, bäst betald fotboll.                                   713 miljoner
Zlatan, fotboll.                                                            330 miljoner
Ada Hegerberg, bäst betald kvinna fotboll          3 miljoner
Ola Rollén, bäst betald Vd Sverige.                        53 miljoner
New York filharmonikernas chefdirigent.           35 miljoner
Medellön sjuksköterska Sverige                            420 000 (OBS tusental, ej miljoner)
Medellön klassisk Musiker Sverige.                      420 000 (”)

Vad kan vi då läsa ut av detta? Bland annat att 1700 musikerårslöner krävs för att matcha Ronaldo. Är det bara orättvisa? Varför har inte Zlatan och hans manliga kollegor för länge sedan i protest delat med sig av sina helt orimliga löner till de kvinnliga spelarna? Eller till den breda barn- och ungdomsverksamheten för den delen. Vilken roll spelar spel- och reklaminslagen?
Är det ökande spel på matcher som driver upp dessa svindlande summor, har intresset för idrott minskat och suget efter stora pengar ökat? Kanske ska vi vara glada för att sponsringen av klassisk musik är rätt begränsad i Sverige ännu?

Vi har troligen aldrig haft det bättre ekonomiskt än idag, vi har aldrig sparat mer än idag, vårt intresse för pengar ökar, inflationen står stilla oavsett hur mycket Riksbanken sänker räntan. Snart är våra madrasser så fulla med pengar att vi slår näsan i taket, när vi sen dunsar ner i golvet kommer vi abrupt vakna ur krösusdrömmen. Resa oss mangrant, bege oss mot Konserthuset och boka in en klassisk konsert och njuta av ljuva toner från normalbetalda konstnärer. När vi kommer hem stänger vi av alla sportkanaler och återgår till SVT:s damfotbollsmatcher, mår gott och använder våra pengar till annnat än att livnära överbetalda fotbollsdivor som ligger å vrider sig på planen, när Skatteverket vill ha en del av deras ynka lön.

Låt glädjen styra era liv, låt hjärtat vara med

 

Nu bloggar björkrisen från hemmaplan. Det finns så mycket här i Stockholm vi är sugna på att dela. Så mycket tankar och funderingar. Häromkvällen var det kulturnatt och öppet på ett hundratal ‘kulturinstitutioner’ långt in på småtimmarna.

Vi började vår vandring i stadens kultur med ett besök på Tessinska Palatset, en fantastisk byggnad med en liten, läcker och vanligtvis dold barockträdgård. Där bjöds även på sång och skådespel, vilket vi gissade oss till via tydliga munrörelser och händers rörelse över en gitarr i ett av palatsets fönster. Något ljud hördes näppeligen…..

Vi sökte oss sen mot ljudet av Bellmans toner från Musikvalvet Baggen, men här var ljud allt som bjöds, ty ner i valvet var ej längre möjligt att armbåga sig. I kvarteret strax intill kunde man ha besökt nya Judiska museet om det bara hade gått några veckor till, emedan detta nya museum öppnar först den 6 juni.
Så lunkade vi så småningom hemåt för att besöka det, aftonen till ära, efter lång renovering återöppnade Stadsmuseet. Men si tyvärr var kön så lång att vi inte ens såg museet, blott anade det i fjärran.
Kvällen avslutades med en konstrunda på Hornsgatspuckeln. På Grafiska sällskapet armbågade vi oss in bland alla hugade konstnärer som tillverkade egna tryck vid varje möjlig eller omöjlig arbetsyta. Och på galleriet strax intill såg vi 30 tolkningar av ett containerfartyg och 20 av en kubistisk stadsmiljö varvid vi slutligen kände att kulturnatten kan vara just rena natten.
I denna något mörka sinnesstämning lunkade vi hem över Maria kyrkogård diskuterandes vad kultur egentligen är. Är det finkultur eller populärkultur, är det konstkultur eller fotbollskultur, strömmingskultur eller hamburgarkultur, är det svensk kultur eller mångfaldskultur? Vad är inte kultur?

Något, enades vi slutligen om, är vår egen kultur och handlar om hur vi lever våra liv idag. Hur lever vi då våra liv? Styr vi över dem? Vad påverkas vi av? Är de små liven som vi vill ha dem? Om inte, kan vi förändra dem och dess kultur?

Vi har bestämt oss för att genomföra några små justeringar i vår björkriskultur. Från 1 maj inför vi på försök ett ‘tillfälligt avbrott’ i veckan. En kväll då det är skärmfritt och mobilfritt. I stället blir det läslampor och stearinljus, samtal och eftertanke, måleri, handarbete, högläsning, pussel och brädspel. Ni fattar!?

Tanken är att minska mediabruset, hjärnstressen från för många eller för få likes på Instagram och samhällsångesten från det ständiga flödet av negativa nyheter, ultrakonservativa valkampanjer världen över och klimathot jorden runt. Försöker vi fly undan och låtsas som att problemen inte finns? Nej, tanken är mera att vila och samla kraft. Vi tror att flera av er gör liknande – använd gärna kommentarsfältet nedan och berätta vad ni gör!

PS, ovanstående rader utgör inte kritik mot själva arrangemanget Kulturnatt i Stockholm, däremot undrar vi om dom måste vara så sent??

Det ligger en vänlig, oändligt vilsam tystnad över det blånande fjällandskapet. En tystnad som gör så gudomligt gott i själen, vi sitter bara stilla där på verandan och njuter. Nere i dalen ylar några hundar ibland, eller är det vargen? Skator tjattrar svagt i björkarna en bit bort och en skoter ryter dovt bortåt Kröket. Björnen snusar lite dovt i stolen bredvid, ännu inte riktigt vaken efter vinteridet. Snön ligger som ett tungt täcke av sorbet över landskapet och solen sjunker guldgul över fjälltopparna när klockan närmar sig 9 på kvällen. Tiden för solens nedgång häruppe i Härjedalen skiljer sig redan påtagligt från Stockholm.

Ja, nu är björkrisen on the road igen. Den här gången reser vi i Sverige och vi har saknat det här med bloggandet och fått många kommentarer från er läsare om att bloggen fattas er. Så nu tar vi ett omtag så får vi se vart det tar vägen.

Vi reser med bil och målet är Sveriges högst belägna kyrkby, Tännäs i Härjedalen. Eller om det bara är kyrkan som är högst belägen av kyrkor i landet…. Hit går inga järnvägsspår så bilen fick bli färdmedel trots känning av klimatångest. Lååång är vägen och möten med ren är mera regel än undantag, ändå är vi inte mer än halvvägs upp i vårt långa land. Här i Tännäs har familjen Vermcrantz haft andelsstuga i ‘århundraden’. Från stugans veranda är det ski in – ski out med längdskidor. Här hakar man på det stora Nordic Ski, Sveriges mest omfattande spårsystem som tråcklar sig vidare till Funäsdalen, Bruksvallarna och Ramundberget för den som orkar ge sig ut på en dryg 5 milare, eller vad det nu kan tänkas bli.

Vi bestämmer oss för att vara stationära i Tännäs, gynna den lokala ekonomin på alla sätt vi kan, t ex Härjebryggeri, vesseltur och våffelkonsumtion på högfjället. Kroppens alla muskler protesterar när vi drar på oss skidkläderna den andra dagen. Nu ska här tolkas efter bandvagn (vessla) och hasas fjälltopp runt i solgasset. Vi har tur med vädret. Just så där fantastiskt soligt och milt som vecka 16 kan vara ibland.

Vi klarar tolkandet i en lång rad med andra skidåkare trots bambikänsla i utförsbackarna då det ska plogbromsas av alla krafter. Men mest bär det uppåt. När vi passerat trädgränsen öppnar det upp och en fantastisk vy breder ut sig med skimrande vita toppar i ett pärlband vid horisonten. Utan draghjälp skidar vi vidare i vinterlandskapet. Belöningen efter 8 km uppe på fjället är våfflor med hjortronsylt i solen.

Här i Falkboet har fäbodstintan fullt upp med gammaldags våffeljärn och storkaffepanna med kokkaffe. ”Ni har väl inte bråttom – det kan ta en liten stund” säger hon med ett stort leende då vi beställer. När lugnet så småningom sänker sig och de flesta gästerna gett sig av på skidor eller skoter pratar jag med våffelmakerskan i köket. Det visar sig att hon är en Uppsalatjej som trotsat urbaniseringen. Efter att ha varit vinterbesökare i många år har hon flyttat från stad till landsbygd, bor i Funäsdalen och jobbar nu sin första säsong i våffelstugan. Jag ser framför mig hur hon suttit ensam och kurat i vinterns snöstormar – här är det verkligen långt till närmsta hus. Men nejdå, säger hon. Det har varit en bra säsong. Det har kommit folk i princip varenda dag då hon haft öppet ons-lör. Vinsten blir nog inte jättestor, men det går runt och kanske kan hon ta ut lite lön. Jag känner med ens att våfflorna och kaffet var värt vartenda öre.

Visst kan vi oxå känna längtan att fly storstaden för det oerhörda lugnet som infinner sig i våra kroppar när vi omges av dessa enorma bergstoppar, som med sina massiv ger både trygghet och skönhet. Å kunna fly från Stockholms pengahets och arbetsstress, valet är väl självklart!
Eller? Hur länge skulle det dröja innan lappsjukan kom krypande i våra kroppar, längtan efter stadens kulturliv, efter en riktig trevlig krog när man tröttnat på torkat renkött och nyfångad röding, efter en trevlig promenad genom sommarkvällsljumma söderkvarter när man tröttnat på att staka runt i panoramalandskap med utsikt över fjällvärlden.

Det är fantastiskt att ha möjligheten att komma hit och till andra delar av Sverige och världen, men tanken att lämna Stockholm känns väldigt fjärran. Så trots stress och press så blir vi nog staden trogna.

Ribbåten blir full med folk och väskor när vi lämnar Ilha Grande, så full att vi får order om att ta på flytvästarna. Färden går i svindlade fart. Värmen är redan bedövande och väl i land på fastlandet kånkar vi alla väskor till en liten minibuss som ska ta oss till vårt Airbnb-boende vid Ipanema. Hettan dallrar, solen bränner och vi trycker ihop oss i den något trånga bussen.

Trafiken är intensiv och det tar ungefär tre timmar in till Rio längs den gröna kusten (Costa Verde). Vi passerar fotbollslegenden Neymars hus i början av turen och når så småningom trafikkaoset i Rio. En efter en lämnar de andra passagerarna bussen vid busscentralen eller olika hotell, chauffören hittar smidigt med hjälp av resenärernas mobil gps:er. Så blir det vår tur och chauffören stannar i ett gathörn. ”Här är eran gata men jag åker inte upp där, säger han” med bestämd röst. Det gör inte heller nästa taxichaufför när vi frågar honom, så vi får lov att baxa upp de välfyllda ryggsäckarna för den evighets långa backen själva. Svetten forsar i den närmare 40 gradig värmen, som tar hjälp av solens intensiva strålar, som höjer temperaturen och våra hjärtslag till max. Ju längre vi går desto säkrare är vi att det är helt galet håll. Miljön blir allt tuffare, vi kommer allt längre in i ett Favela-liknande område, våra bleka anleten följs av allt fler intresserade blickar, takten på våra hjärtslag ökar, knäna blir allt svagare, svetten rinner i våra ögon, blicken blir lite stirrig och vi undrar om vi verkligen har hamnat rätt. Var är nummer 184, stiger eller sjunker numren, vilken sida är jämna, 96, var det inte 118 nyss??? Till slut stämmer gatnumret, det står 184 på muren invid en anspråkslös dörr. Vi ringer på porttelefonen och blir insläppta av en fjärran röst.

Några vindlande trappor till och vi når en oas där en mycket vänlig brasilianare tar emot oss. Vi har hamnat i en helt ljuvlig villa och före detta klubbmiljö. En serie terrasser, bedövande utsikt, designad inredning och så favelan strax ovanför. Det visar sig vara ett lyckokast – även om den där backen upp kommer att kännas onödigt lång att avverka varje gång de närmaste dagarna.

Det är rekordvarmt de här dagarna i Rio. Vi fixar det tack vare en supereffektiv AC på rummet och daglig siesta. På mornarna strosar vi längs Ipanema som ligger 10 minuters gångväg från vår oas. Vi tar båten över till den lilla staden Niteroi på andra sidan viken. Rios variant av Vaxholmsbåtar ger oss en härlig vy över staden och vi besöker också det läckra konstmuseet (MAC) ritat av legendariska arkitekten Oscar Niemeyer.

Vi kikar på delar av olympiska boulevarden med framtidsmuseet och långa läckra grafittimålningar. Utflykterna blir inte långa eller många, det är för varmt, på dagarna nära 40 och kvällarna sjunker det ner mot i bästa fall 30. Möjligen är vi lite blasé och trötta på värmen när boendets trevliga ägarpar Yves och Bruno frågar oss sista dagen om vi vill hänga med på en kvällstur till något som är garanterat turistfritt och en magisk upplevelse. Det blir höjdpunkten i Rio och en fantastisk avslutning på vår Sydamerikaresa. En av Rios cirka 40 sambaskolor har inofficiell repetitionsparad ikväll. Om en månad ska de delta i karnevalen och tävla med alla de andra sambaskolorna. Dom representerar sitt kvarter och är sammanhållande faktor och stolthet för alla i området.

Sagt och gjort, vi tar en Uber genom ett kaotiskt trafikkaos, till en förort, tillsammans med våra nya vänner. Tränger oss fram genom täta led av människor på gatan. Känns som att grannskapet gått man ur huse och nu sjunger, gastar, dricker, pratar i väntan på sina hjältar. Vi positionerar oss i ett gathörn bland andra ‘locales’. ”Officiellt skulle de börja klockan åtta, berättar Yves, men det skulle förvåna mig om de börjar då”. Strax efter nio stiger ljudvolymen väsentligt och den här sambaskolans egen karnevalslåt börjar dåna med ett grymt svängigt och slagverkstungt komp. Sångarna sätter igång och redan efter några strofer stämmer alla omkring oss in i sången. Trycket från sång, dans och dom taktfasta trummorna får hela kvarteret att gunga!

Sambaskolan är ett långt massivt led av dansande människor, kvinnor, män, unga och gamla, vackra, alldagliga, arbetar sig fram längs gatan. Inga tjusiga dräkter i dag – de dras på när det är dags för den riktiga karnevalen om en månad – men flera grupperingar i det långa ledet sticker ut med svarta, röda eller vita kläder. Vilket tryck! Vilken glädje! Vilken energi!
Ett par timmar senare när vi till slut inte längre kunnat stå emot, utan ryckts med i slutet av det flera hundra meter långa tåget, så är våra strupar torra av sjungande och våra magar tomma så här långt efter middagsdags. Vi är snabba som hungriga vargar in på en av kvarterskrogarna, där vi delar på en enkel, typisk brasiliansk måltid med friterade torskbollar, pastels med ost eller kött och en och annan öl. En av de vackra solist-dansarna från sambaskolan slår sig ned vid bordet intill. Vilken avslutning – en otrolig upplevelse i mycket trevligt sällskap.

I skrivande stund har vi nått Europa. Det är grått och snöblaskigt i Frankfurt. Känns overkligt att vi låg och solade på Ipanema igår morse. Den äventyrliga, och drygt två timmar långa, taxifärden till flygplatsen känns också avlägsen. Och ändå är det bara cirka 12 timmar sedan vår chaufför valde att köra i mötande trafiks tomma körfält för att ta oss framåt i det totala trafikkaoset. Kanske väntar oss snökaos hemma inom kort? Det ska ändå bli riktigt skönt att komma hem.

Imbelupen Ölen står på bräckligt bord, 66 centiliter ljuv, kall, porlande öl, som strax ska rensa våra torra saltbelagda strupar och kyla svettiga pannor. Under tiden är vår tolfte och mycket varma vecka (just nu 37 grader) snart till ända i Sydamerika. Vi har just tagit oss genom djungeln på en smal, brant stig över det mäktiga berget och mår så innerligt gott!
Borta är alla krämpor, ryggar, höfter, nackar är som nya, alvedon och ipren ligger övergivna tillsammans med magmediciner och andra tabletter långt ned i packningen.

All stress är som bortblåst, oro för jobb, familj och pension lämnade vi någonstans på gränsen mellan Colombia och Peru. Genom ständigt pågående samtal har alla ämnen från barndom, till politik, musik, djur, sydamerikanska träd, hundar, manlighet, peruansk mat, livsvisdom, rasism, telefonkiosker, rädsla, godissug, konst, rättvisa, träning, släktingar och mycket, mycket mer bearbetats. Nu har vi fått in en kall Itaipava och vi tar ett djupt andetag och riktigt känner ifrån tårna hur gott vi mår.

Vi befinner oss på Ilha Grande och eftersom resan närmar sig sitt slut så försöker vi sammanfatta alla tankar och känslor som vi har när vi tänker tillbaka på vår resa, trots att det nog krävs lite mer distans för en sådan övning. Nyss låg vi på en nästan tom strand, havet var turkosblått, små gula krabbor grävde ivrigt sina hål i sanden, enstaka vandrare kom svettiga från djungelstigar och med en duns föll tre mangofrukter ned i sanden bredvid oss. De var ljuvligt söta och ganska trådiga. (På tal om dunsar så är det svårt att släppa gamen i Pantanal som dunsade ner från en gren för att han glömde att flyga när han släppte fotfästet)

I trädens grenklykor intill oss sitter orkidéer, sådana man känner igen från fönsterbrädan hemma. Det är bara att ‘knyta fast’ dem där så rotar de sig och lever vidare. Vi ser massor av dem – bara en av små oväntade lärdomar. En annan är hur fantastiskt vackra, mångfärgade och rikliga mängder av fisk och vattenväxter det finns att se med cyklop på näsan i vattnen runt denna paradisö. Hur det känns att vada hem i totalt mörker mot pousadan i tropiskt skyfall och hur magiskt det är att sitta på en enkel strandrestaurang med tända ljus under ett stort grönt träd när det sammetssvarta mörkret faller.

Resan har, som ni kära följare nog förstått, varit underbar och innehållit fantastiskt mycket upplevelser. Men den har även varit en läkeprocess som två något sargade och slitna björkrissjälar så väl behövde. Det har så klart varit strapatser och äventyr, en del tuffa stunder. Vi har ”tvingats” att leva nära varandra i stort sett dygnet runt och därför lärt känna en och annan sämre sida hos den andre, men framför allt mängder av nya goda sidor!

Vi får se hur länge det dröjer innan vi ger oss ut på äventyr på nytt. Men först några dagar i Rio…

Hemma i Sverige har det nu i flera år pratats om behovet av fler poliser och hårdare tag mot kriminella. Här i Brasilien har man kommit långt på den vägen. Nu bor vi i den historiska stadsdelen Pelorinho i Salvador och här står det militärpoliser med skottsäkravästar i vart och vartannat gathörn. De pratar ofta vänligt med människor men de är beväpnade.

När vi hälsade på hos Christines släktingar i området runt Sao Paulo så bor dom alla i någon form av ”Gated Communites”, alltså bostadsområden som är omgärdade av murar med vakter och bevakade grindar som måste passeras för att komma in i tryggheten. Längs badstränderna i gulliga semesterorten Praia do Forte, var delar av området avstängda på samma sätt, för att ge semesterbyar och hotell extra trygghet. Å visst, vi hör att dom boende som lever så här upplever stor trygghet och säger sig inte behöva låsa sina dörrar. Vi hör också att de fastigheter man bygger så blir mera värda och lättare att sälja. Och vi hör deras varningar till oss Gringos, i bästa välmening, för att röra oss i städer som Sao Paulo, Salvador och Rio de Janeiro. Vi vet också att liknande ‘lösningar’ finns i andra delar i världen, i delar av USA och även i delar av Sydeuropa. Ändå har vi i tre månader rest runt i Sydamerika utan incidenter, trots att vi promenerat runt i dom Sydamerikanska metropolerna, visserligen mycket sällan efter kl 22 på kvällen och inte i dom värsta områdena.

Så visst blir vår första reaktion att det är skönt med dessa poliser väl synliga. Och vi är inte dumma, vi förstår att problemet finns både här och hemma, men hur stort är det faktiskt och vad göra? Vill vi ha en ‘sydamerikanska lösning’ även i Sverige? Ska vår rädsla för varandra leda till att vi lever i uppdelade samhällen, ska vissa politiska grupper kunna skrämma oss till att inte våga gå på våra egna gator, utan att dom är övervakade, finns det ingen annan väg att gå?!

Ingen lätt fråga att svara på, men vi tror nog båda att det finns andra åtgärder som är minst lika viktiga. Vår uppfattning är att det krävs fler tidiga insatser för att få barn på rätt väg långt innan de blivit vuxna och våldsamma. En pusselbit kanske finns här i Brasilien trots allt, så sent som igår kväll gästades vår uteservering i gränden av en grupp unga musiker 7-9 år gamla. Inspirerade av afrobrasilianska slagverksgruppen Olodums framgångar – som vuxit till mycket mer än ett framgångsrikt band och som i dag jobbar med sociala aktiviteter för ‘fattiga barn’ (sök på Youtube eller Spotify om du missat dem!) – hade dom återvunnit diverse gamla plasthinkar och vattendunkar, som dom använde i sin egen lilla slagverksorkester. Resultat var inte strålande, men spelglädjen sprudlade och smittande.

Vi ser också mängder av ungdomar som samlas i grupper på gator och torg för att träna och visa upp sig i Capoeira, som är en dansant kampsport utan fysiska slag eller sparkar eller en afrobrasiliansk dans från slaveriets tid fylld av kärleksfulla utmaningar eller en livsfilosofi om mänsklig närhet eller bara ett skönt sätt att köra skiten ur sin kropp. En av dem som tränade var finlandssvenska Aino som är fem veckor i Salvador för att utöva sporten, eller ‘filosofin som hon älskar’.

Vad vi tänker är, väldigt kortfattat och väldigt generaliserande, att ur glädjen i musik, dans och idrott så kan vi få människor att känna en större kärlek och respekt för varandra, lära sig att umgås utan våld och lära sig att umgås oavsett kön, hudfärg, samhällsklass eller läggning.
Bara att plussa på massor av tid för detta på skolans och förskolans schema. Och glöm inte Kulturskolan som behöver fortsatt mycket resurser för sånt här! För enkelt? Hur vet vi det? Hur bra har den svenska skolan blivit efter alla utredningar och nya betygssystem dom senaste 40 åren? Nej inför glädje och närhet i våra skolor och i vårt samhälle och stoppa alla murbyggare!!

Ta det lugnt, softa på stranden, bada lääänge, strosa låååångsamt, försöka lära oss brassarnas konst att sitta och mysa i vattnet i timmatal.
Vi gör ett rejält försök att smälta intryck från resans hittills 11 veckor och vi känner hur våra hårddiskar mår bra av en ‘avkylning’ i den 30 gradig värmen i det här turistparadiset. För nu har vi semester på brasilianskt vis och det är lite av en utmaning för oss hyperaktiva svenskar. Men det är bara att vi ser och lär av omgivningen för här verkar inte finnas en europé så långt ögat når. Vi är de enda gringosarna och det märks.

Vi är i en liten semesterort som många brasilianska vänner och familjemedlemmar varmt rekommenderat, Praia do forte, strax norr om storstaden Salvador. Här skapades på 1970-talet en semesterby av en liten fiskeby och en stor sockerrörsfazenda. Miljön är idealisk, palmkantade vita stränder, korallblått hav, småsjöar och orörda regnskogsområden i närheten. Byns kärna är ett generöst, småskaligt, tryggt och bilfritt gångstråk med massor av små butiker och restauranger. Tanken går till semester på Kanarieholmarna. Här strosar semesterfirarna makligt fram, ofta familjer i flera generationer. Gamla farfar kan få skjuts i den 4-sitsiga cykeltaxin och trötta småbarn bärs i famnen.

Får vi gnälla lite så är det alltför många restauranger som heter pizzeria och alltför få butiker med genuint hantverk från trakten. Butiker med azulejos (kakelplattor) innehåller inte det vackra, portugisiskinspirerade kakel som vi sett spår av i Salvador utan mest glansiga fototryck på söta barn.

Kul och positivt är däremot att; här får vi äntligen mera kryddstark mat, här är blandningen av hudfärger mycket större och vi kan känna att Brasilien verkligen har över 50 procent svarta medborgare. Hörs ett kraftigt koskälleslammer så kommer gänget med småkillar som klätt ut sig till ‘caretas’ och skräms – en tradition från slaveriets dagar.

Vi anpassar oss långsamt men håller fast vid tanken om att solen är snällast mot vit hud på morgonen och går till stranden direkt efter frukost. Brasilianarna har en annan taktik, dom har full koll på tidvattnet! Så vissa morgnar är det helt tomt på stranden, då det är lågvatten och sen när tidvattnet kommer, kryllar stränderna oxå av badsugna brassar! Vi sätter oss inte mitt i trängseln bland alla parasoller utan går en bit iväg där stora palmer och andra träd skapar naturlig skugga – inte direkt under kokospalmer dock – vem vet när nötterna behagar falla ned som en annan missil. Snart märker vi att fler har samma taktik som vi och vår lilla oas fylls av fler skuggfigurer.

Igår kväll fick vi av en lycklig händelse se Capoeira på stans gågata när byns lokalföreningen hade uppvisning och vi fick vår första inblick i sporten som är blandning av kamp, dans och akrobatik. Små och stora, flickor och pojkar virvlade akrobatiskt runt till ledarnas rytmiska ackompanjemang på bland annat instrumentet berimbau.

Just för tillfället är vi inte så mycket för just träning, utan vi glider långsamt runt i den tropiska värmen och registrerar små detaljer som skillnader mellan folk och människor av alla de slag. När vi blir törstiga tar vi något att dricka, när vi blir hungriga tar vi lite mat, vi håller glassnivån hög i kroppen (trendigast är acai-glassen), när vi blir trötta går vi hem och sover, till AC:ns milda fläkt.

Vi har det gott, hemlängtan börjar sakta pyra i våra resetyngda sinnen, men två sköna veckor i detta magnifika land har vi kvar!

Vi vaknar långsamt till fåglarnas morgonkonsert, njuter av varje ton i denna ouvertyr från tusentals strupar. Först när dom stora blåsarna, Kajmaner och Howle apor kommer in med sina märkliga borduntoner blir det en verklig, men magisk kakafoni som får oss att stiga ur sängen för en ny dag i Pantanals regnskog.
Dagen fortsätter i samma ljuvliga ljudmiljö och det är inte förrän de plötsligt upphör att höras som vi också lägger märke till syrsornas stadiga spel.
Det är något som blivit helt fel i ljudlandskapet. Den lilla poolen i lodgen har plötsligt ockuperats av en fullständigt malplacerad familjefest á la brazil, bergsprängarn på högsta volym som festdeltagarna gör allt för att överrösta. Ölen flödar, barnen gråter, papegojor och Björnar flyr!

Vi tar vår tillflykt till kanoterna, åter möts vi av djungelns ljud när vi ljudlöst glider med strömmen längs floden. Vi hör vattnet strömma och föra med sig öar av vattenväxter, det ivriga tjattrandet från gröna papegojparakiter som alltid tycks flyga i par och de tunga vingslagen från en häger som lyfter från sin gren. Vi ser och hör de blixtsnabbt flaxande vingarna hos kungsfiskare, näbbknäppande tucaner, det diskreta plasket när en ormhalsad stork dyker efter en fisk och när vi under några nedhängande grenar ser något som rör sig, är det inte kapybarer denna gång. Det är uttrar som är på familjeutlykt under plask och stoj. Vi överraskar dem och de slinker snabbt undan i vattnet.
Någon sekunds tystnad innan den stora hannen sticker upp huvudet och väser ljudligt med blottade tänder att nu är vi för nära!! Och när vi är tillbaka på logden, dunsen från en gam som glömde att vifta med vingarna när han lämnade sin gren. Han är snabbt på fötterna och vinglar lite groggy in under lodgens trappa.

Bara något dygn senare är vi någon helt annanstans. Halvvakna tar vi oss igenom en natt av dundrande airkondition och trafikens ständigt mullrande bastoner, vaknar i Salvador när försäljarnas skränande röster förmedlar allt de har att sälja. Tar oss med tunga ögonlock till hotellfrukostens stenväggsekande ljudlåda, fylld av ivriga barn och domderande föräldrar.

Räddar oss undan till Centro Historico, en mjukt mullrande matta av människoröster möter när vi tar oss mellan kyrkor och konstgallerier. Uppför en lång brant backe kommer en kyrklig procession den möts av ivrigt trummande uppifrån. I nästa kvarter sitter en konstnär och spelar och sjunger finstämda visor, i väntan på att vi ska komma och titta på hans nymålade verk. En stund senare passeras vi av en repeterande karnevalsorkester, en s k afroblock en skön uppsättning av olika trummor och ett makalöst sväng. På vägen har dom samlat ihop mängder med människor som dras med av dom ljuva tonerna, likt Råttfångaren från Hameln.

När skymningen kommer tar vi oss ner till hamnkvarteren Barra. Här har ljudnivån från dom sorlande människorna ökat betydligt, trots mörkret hörs fortfarande plask och stoj från stränderna längs promenaden. Då hörs också det mjuka anslaget från spänstiga fingrar mot skinnet på ledartrumman, den följs av trumpinnarnas snabba virvlar och bastrummans dova toner. Den här gången är Trumpojkarna iklädda gruppens röda dressar och dom virvlar vidare i oanade melodier.
Vi tar oss in på en sidogata för en läskande caiperihna till sambatoner ledda av en kvinnlig vokalists och innan vi vet ordet av är uteserveringen ockuperad av dom röda gossarnas trumvirvlar som dundrande stämmer in i sambatonernas ljuva rytm. Vi är i Brasilien, tro det eller ej!!!

(Tyvärr vägrade sidan att ladda upp fler av våra inspelade ljudfiler, hur vi än klippte och komprimerade, men det är bara att komma hit och lyssna!!)